Tävlingsfunderingar....(jupp, på svenska!)

Tänkte sticka ut hakan, med risk för skäll...

Funderar lite på och kring tävlingsupplägget vad gäller ko-grenar i Sverige. Å ena sidan har vi Cutting och Cowhorse föreningarna, RHA och andra som försöker lyfta evenemangen från sandlåde nivå, följa moderföreningarnas regelverk vad gäller ålder, betsling osv, och ge tävlingarna högre status, vilket även jag, i sak tycker är nödvändigt. Samtidigt måste vi inse på vilken nivå vi faktiskt befinner oss i det här landet. Allt för ofta är vinnaren idag det ekipage som gör minst misstag och får minst penalty´s. Sällan ett ekipage som inte bara är felfri, utan även håvar in credits och pluspoäng av domaren. Skall exempelvis vinnaren av SM vara minst dålig eller bäst? I min värld är det skillnad....

Inom alla sporter jag känner till krävs en stor och bred bas för att skapa en konkurrenskraftig topp, med möjlighet att tex hävda sig internationellt. Underlaget i vårt land är begränsat vad gäller utövare men framför allt kraftigt begränsat vad gäller möjligheter att träna och tävla! Av naturliga skäl kan de flesta som vill inte hålla boskap hemma, och många pengar blir det om man skall ställa i ordning en vettig ridbana, säker för både hästar, folk och boskap. Likaledes blir det kostsamt att delta i clinic efter clinic för dyra pengar och långa transport mil. Alla tillfällen att komma ut och känna på tävlings biten under ordnade former borde vi, ALLA i ko-svängen, applådera! Ju fler som ges möjlighet att träna/tävla ju större bas. En bredare bas skapar konkurrens vilket naturligt ger en vassare topp och skickligare utövare. Jag förstår falangen som vill lyfta evenemangen till en högre status, men det blir ju bara löjligt när "minstsämst" står som segrare, placerar sig på en 60 runda osv.

På varje ko-tävling som anordnas i detta land (aldeles för få) bör det i min mening, finnas möjlighet att delta i utbildnings klasser i herdwork, cowhorse osv utan ålders eller bett krav. Hur dessa skall utformas kan naturligtvis diskuteras men att missa dessa tillfällen att bredda sporten är nästan kriminellt! Vidare måste det finnas möjlighet för en 10årig cowhorse valack att tävla i snaffle eller hackamore! Vill vi att en relativt grön ryttare, brinnande för sin nya passion cowhorse, skall tvingas ut i en bridle-klass med sin ny inhandlade läromästare? Eller vill vi tvinga denne att rida en ung, orutinerad häst i sina första tävlingar i snaffle eller hackamore?

Fel väg att gå tycker jag. Fungerar utmärkt i USA där träningstillfällen och boskap finns i överflöd. Men nu bor vi ju inte i USA...

Nej, toppen kommer av bredden, aldrig tvärt om! Vill man inte lägga en tidskrävande herdwork med "en miljard" deltagare, prime time på sitt evenemang, får man väl lägga den sist, egen dag etc. finns viljan går det alltid att lösa. Sist på dagen skulle kanske vara att föredra då man kan återanvända boskap från cowhorse, cutting som inte gått för hårt. De som tror att boskapen blir dåliga av att vara med i en cutting där 2 ryttare av 12 inte tappar en ko får nog tänka om...

Vad tycker ni ute i stugorna?

Ytterligare en aspekt är de hästar (eller ryttare) som inte är klara att tävla i snaffle eller hackamore innan hästen fyllt 6år. (De finns sådana, trot eller ej) De är helt plötsligt hänvisade åt bridle klasserna enbart! Vem gynnar detta? Sannerligen inte mängden utövare eller bredden på sporten!

Slutligen vill jag säga att regelverk och klassindelning inom föreningar som NRCHA, NCHA, AQHA mm är bra och utmärkt, MEN det måste finnas komplement för alla de ekipage som inte passar i mallarna.